Återblick

Jag har nog alltid haft en anteckningsbok som jag skriver upp idéer som jag får och om vad jag tycker, tänker och planerar. Och så lite hur jag mår och vad jag önskar. Ofta skriver jag i punktform, typ som en lista. Den bok jag skriver i just nu har jag haft sedan i mars det här året. Och när jag tittar tillbaka på vad jag skrivit då och under sommaren förstår jag vilken enorm resa jag gjort.

I mars skrev jag;
– måste man ha så många bollar i luften samtidigt?
– jag vill vara fri!
– varför är jag aldrig nöjd? Är det så för alla?
– gör vad jag vill, men ändå inte…
– påbörjar, men sällan avslutar
– PRIORITERA BÄTTRE! – glömmer äta, glömmer familj, glömmer vänner, glömmer intressen
– TRÖTT, TRÖTT, TRÖTT

För mig blir det så tydligt när jag läser detta att jag gjort rätt. Allt ovan vittnar om att jag inte mådde bra. Det känns som allt som är viktigt i livet la jag ingen tid på alls. Glömde bort familjen och hälsan. Det som ska prioriteras mest av allt, eller hur? Det framgår så tydligt att jag har för mycket att göra, jag är involverad i mer än vad jag klarar av och det är som jag drunknar.

I April skriver jag;
– göra mig av med allt
– börja om från noll. Går det?
– uppnå total frihet
– minimalt med ansvar som jag inte vill ha
– äga så lite som möjligt
– ha inget som knyter mig fast och får mig att känna att jag inte kan förändra i morgon om jag vill

Jag kommer ihåg den där dagen då jag skrev detta. Då var det något jag bara rabblade ur mig. Satt och funderade där och då och lät pennan gå. Vad önskar jag mig? Vad vill jag? Tänkte då inte att det skulle bli verklighet så snart. Jag hade alla svaren inom mig, vad som skulle få mig att må bra. Men att jag skulle se till att mina önskningar uppfylldes (och dessutom på bara några månader) det visste jag inte då. 

I dag skriver jag;
– lugn
– glad

Det blir inte så mycket på min lista. Och det är inte viktigt. Men det är annorlunda att inte kunna spotta ur sig hur mycket som helst (som jag brukade). Jag är nog ganska tom just nu. Det är skönt att ha lite att tänka på. Jag har tid att fundera på livet och vad jag vill fylla det med. Mitt papper är nästan blankt. Hela jag har börjat om. Undrar vad jag skriver om några månader?

”När man har haft bråttom länge, måste man stanna upp och vänta in sin själ.”

Vilda grannar

I går fick jag höra att en bobcat (lokatt) hade gått precis utanför vår dörr. Vi har sett den förut och vet att det är en som håller till precis här där vi bor. Men att höra att den tagit trapporna upp och kunnat sitta där när vi öppnade dörren då känns det som den kommit lite för nära. Det lustiga är ändå att jag inte känner mig speciellt rädd. Hade detta varit hemma i Sverige hade jag blivit helt nojig, men det är som att jag blir mindre rädd här i USA. Riktigt märkligt, men så är det. Jag har upplevt det här förut också då jag bara varit på semester här. Det är något i den amerikanska luften som gör att jag blir mer modig och orädd. 

Den här bilden tog vi för ett par veckor sedan då vi fick syn på ”vår” bobcat.

Vi har mer vilda djur här i området också. En vanlig syn är coyotes (prärievarg). Den är närbesläktad med gråvargen och en del är ganska stora. Första veckan vi bodde här såg vi flera stycken precis här där vi bor och insåg ganska snabbt att vi flyttat till vildmarken. Här delar man sitt bostadsområde med dom vilda djuren och då jag har en liten hund gäller det att vara lite extra vaken när man är ute och går. Hon är ju en liten mumsbit för våra vilda grannar. Så även om jag inte känner mig rädd så är det klart att jag håller ögonen öppna och tittar till när det rör sig i buskarna. 

Ökenvandra

Jag tänkte att i detta inlägg ska bilderna få tala. Som jag skrivit tidigare är jag oerhört fascinerad av ökenlandskapet, för mig är det overkligt vackert. I dag blev det en kortare vandring på Botanical trail, där man samtidigt som man strövar omkring kan lära sig om ökens olika växter. Så här kommer några av dagens bilder. 


Kommer ni till Arizona någon gång så är det absolut en rekommendation att ni tar er ut och vandrar lite. Det finns massor av olika leder att välja på, allt från korta på någon kilometer till milslånga. Fina stigar som är väl markerade. Det kan kännas lite läskigt först då det faktiskt finns en del som lurar i buskarna här. Framförallt så finns här skallerormar och dom vill man ju inte gärna stöta på. Men det är värt att komma över ängslan för ormarna för upplevelsen du får går inte att beskriva den måste upplevas. 

Tacksamhet

I dag får det bli ett inlägg om tacksamhet. Och jag är tacksam för väldigt mycket. Jag är frisk. Jag har familj. Jag har ett hem. Jag är mätt varje dag. Jag är trygg. Ja, jag är tacksam för att inte sakna något av detta som tyvärr det finns dom som gör.

Men jag är också tacksam för att jag är modig, nyfiken och äventyrslysten. Jag är tacksam för att jag vill lära och upptäcka nytt, att jag är spontan och brister i tålamod. Det sista, att jag vill att saker ska hända NU, kan förstås anses negativt. Men jag är tacksam för mitt bristande tålamod, då jag faktiskt är övertygad om att det är just det som får saker att hända.

Jag känner stor tacksamhet för att jag har TID. 
Det är svårt det här med tid. Vi vet ju egentligen inte hur mycket tid vi har. Eller rättare sagt hur mycket tid vi har kvar. Men vi alla har lika mycket tid när vi lever, 24 timmar varje dygn eller 365 dagar om året. Men upplevelsen av vad den tiden räcker till är olika. Vissa verkar känna ständig brist på att tiden räcker till. Andra känner i stället att tiden går för långsamt. Det jag själv känner just nu är att jag äger min tid. Jag upplever att jag har precis den perfekta tiden. Jag är tacksam.

Något som jag inte känt att jag har haft tid med förut är att laga mat och baka. Även om matlagning aldrig varit ett intresse har jag känt att jag vill stå i köket och röra i grytorna. Ofta har jag sagt att det är just det jag ska göra när jag får bättre med tid. Så då kanske ni undrar om det har blivit mer kökstid för mig sedan jag startade mitt nya liv? Lustigt nog så känns det som jag har lagat en del mat, men så är det faktiskt inte. Jag vistas mycket i köket, men det är helt klart min man som rör i grytorna (som vanligt). 

Så då det är Thanks giving och vi har inhandlat kalkon och annat traditionsenligt att äta denna dag är det nu dags för mig att se vad jag går för. Önska mig lycka till!

 

Ett lugn

Jag har länge varit så stressad och pressad. Men nu känner jag mig så lugn. I dag tog vi och gjorde en utflykt till ett naturreservat i närheten där vi bor. Som vanligt så kände jag den där overkliga men magiska känslan att fara fram i bil genom ökenlandskapet. Det är så vackert med alla berg runtomkring och den torra karga omgivningen som ändå är så färgstark. Kontrasten mot Sverige är total. 

Inne i McDowell Mountain Regional Park gjorde vi några olika stop för att bekanta oss med platsen. Jag är så nöjd att jag börjat använda min GoPro5 kamera istället för att fotografera med mobilen. Bilderna blir så mycket bättre tycker jag. Här kommer några bilder från dagens upplevelser.

Det var som det gick upp för mig idag att jag är så mycket mer närvarande än jag varit på mycket länge. Jag kom på mig själv att ta in så mycket mer av platsen och omgivningen. Mitt huvud känns så lätt och jag tänker inte på en massa annat hela tiden, utan är där jag är. Det verkar som jag äntligen fått kläm på det där med mindfulness.

”Mindfulness isn’t difficult. We just need to remember to do it”       
Sharon Salzberg

Älskar att gå

Jag bor på en underbar plats. Var jag än tittar har jag fantastiska vyer, med berg och kaktusar överallt. Det blommar för fullt i buskarna och himlen är blå. Det är en overklig känsla och jag har svårt att ta in att jag faktiskt bor här.

I dag tog vi en liten hike i detta magiska landskap. Det känns som man är mitt i en film, att det ska dyka upp en ridande cowboy runt nästa hörn. 

Här kan man slå sig ner och njuta av de vackra vyerna.
Dessa ståtliga Saguaro-kaktusar🌵

Jag älskar verkligen att promenera. Det har jag alltid gjort, men här i värmen och i detta landskap blir det ännu bättre. Nu ska vandringskängor och en bra ryggsäck inhandlas. Sen ska jag också hitta en grupp att gå med för att våga mig ut på lite längre rundor. Vilken dröm jag lever här mitt i öken!