Tisdagstankar

Har precis avklarat ännu en stund på löpbandet. Jag är förvånad över att det går så bra, framförallt att jag inte tycker att det är tråkigt. Tidigare har jag fått pressa mig för längre stunder på löpbandet, men nu går en halvtimme utan några bekymmer alls. Och det är klart att det blir lättare att springa och titta på en underbar soluppgång. Strax efter sju såg det ut så här.

Jag har gjort lite upprensning också, på Instagram😊 Jag har testat att vara med på några så kallade followloops. För er som inte är bekant med vad det är (var själv inte det för ett par veckor sedan), så innebär det att om du börjar följa någons konto så följer dom tillbaka. Och visst är det kul att få många följare, mina har blivit väldigt många fler än vad jag haft om jag inte deltagit i det här. Men baksidan är ju att du får följa en massa konton du inte har något som helst intresse i. Och jag har insett att jag vill lägga min tid på att följa konton som inspirerar mig.

I dag ska det bli en väldigt fin dag och jag tänkte lägga mig vid poolen och lyssna på några podcasts. Det är förstås väldigt lyxigt att kunna göra detta, som att ha semester hela tiden. Men jag ska erkänna att det inte alltid är så lätt att känna att det är okej. Det är som jag är programmerad att jag borde göra mer. Det är liksom lite fult att GÖRA INGENTING. Varför denna ständiga känsla att jag måste prestera? Varför kan jag inte helt njuta av att ha tid att bara vara?

Det är väl här den stora frågan om vad meningen med livet är. Jag tror att många av oss (inklusive mig) fått det hela om bakfoten. Vi växer upp och lär oss att vi behöver arbeta hårt för att tjäna bra med pengar så vi kan få ett gott liv. Hela tiden matas vi med att göra så mycket som vi bara kan, men ingenting är riktigt bra nog. Det går alltid att göra mer och bättre. Det är nog en del av förklaringen i att jag inte känner att jag gör tillräckligt för stunden. Jag skulle ju helt enkelt kunna nyttja min tid mycket bättre….

Men jag har bestämt mig för att kämpa emot mina motsträviga tankar och slappa på. Som sagt jag ska nu lägga mig vid poolen, njuta av värmen och lyssna på något som får mig att skratta. Är det inte det vi borde göra mer av? Ta hand om oss själva, njuta av livet och vara tacksamma för att vi kan ta ledigt en stund.

Var stolt istället

Nu har jag hittat en serie som jag inte kan sluta titta på. Så typiskt mig att inte kunna göra något lite lagom. Nej jag går verkligen ALL IN i det jag gillar för stunden och har mycket svårt att stoppa mig. Är det dålig karaktär det kallas? Och visst jag har tid att marathontitta på en tv-serie, så ska jag bara göra det? Det här med att vara lite av en extremmänniska kan vara lite jobbigt och jag har ofta tänkt att det skulle vara så mycket lättare om jag var en sån som hade lättare att begränsa mig.

Jag tror många känner igen sig i att ha drag i vår personlighet som vi skulle vilja vara utan ibland. Och jag vill inte ha dålig karaktär! Men är mitt bristande tålamod och att ha svårt att säga NEJ till mig själv något jag ska försöka jobba bort? Eller ska jag i stället se det positiva i vad det extrema i mig faktiskt är. Det får mig ju att bli väldigt engagerad i saker. Jag kastar mig lätt in i nya saker som lockar och jag kan alltid övertyga mig själv om det jag gör är det absolut bästa😊

Så när borde man försöka ta tag i sina sidor som man ibland tycker är lite jobbiga? Ska man alltid sträva efter ”utveckling” eller ska man istället vara tacksam för sina ”speciella” sidor av sig själv? Det är ju det där lite extrema (ALL IN RIGHT NOW) personlighetsdraget som gör att jag är JAG. Skulle det vara bättre om jag försökte utveckla ett bättre tålamod, tonade ner min spontanitet och nyfikenhet och sa nej till mig själv oftare?

Jag bestämde mig just för att köra på i ”gamla” hjulspår. Jag är som jag är och jag har ingen lust att utvecklas på vissa plan. Det är kanske det som är tjusningen med att blivit 50+. Jag har haft många år på att utvecklas till just den jag är och det kanske är dags att vara stolt över resultatet istället. Det finns säkert dom som avundas mina mer extrema sidor precis som jag sneglar och beundrar andras mer kontrollerade personligheter.

Summan av det hela – VÅGA VARA DEN DU ÄR OCH VAR STOLT ÖVER DET❤

Och för er som är nyfikna och vill ha tips på en serie som inte går att sluta titta på så rekommenderar jag HEMMA IGEN.

Jobba var?

To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all.

Oscar Wilde

Jag har börjat tänka lite på vad jag vill jobba med sen när jag kan. För stunden trivs jag med min ”påtvingade” arbetslöshet. Att få stanna upp mitt i livet och bara ta ett stort avbrott från yrkeslivet var något jag behövde. Att få ta dagen som den kommer under en längre tid och bara ha tid till det jag vill. Men jag börjar faktiskt bli lite smått sugen på att börja jobba. Frågan är bara vad jag vill jobba med?

Det är faktiskt inte helt enkelt. Jag försöker tänka på vad som är viktigast för mig och lista det. Men det är lättare att göra en lista på det som jag inte vill. Är det inte ofta så att det är så mycket enklare att veta vad du inte vill, men svårt att veta VAD DU VILL! Fast det kanske blir sak samma då det du inte vill är motsatsen till vad du vill. Det bara känns så negativt att lista det jag inte vill. Men så här ser mina listor ut i alla fall.

JAG VILL:
– kunna gå eller cykla till jobbet
– ingå i ett trevligt team
– ge service
– ha tydliga arbetsuppgifter

JAG VILL INTE:
– ha ansvar över andra
– sitta ner hela dagarna
– ha för stora krav
– ha ständig stress
– ha för lite att göra

Som ni ser så vill jag ha ett enklare arbete där kraven inte är för stora. Jag vill röra på mig, inte vara chef och ha trevliga människor runt omkring mig. Gärna ha mycket att göra (för att inte bli uttråkad) men absolut inte jobba under ständig press och stress. Och så vill jag veta vad som förväntar sig av mig, så jag kan klara av och känna mig nöjd Jag har kommit en bit på väg, eller hur?

Så vet du vad du vill och inte vill? Jobbar du med det du vill? Har du ställt dig frågan om Du lever som Du vill? För det är väl inte tänkt att du bara ska existera?

Om att fatta egna beslut

Kom precis hem från en cykelrunda på dryga 13 km. Helt slut, men åh vad skönt det är att ta ut sig ordentligt. När jag cyklar bubblar det i huvudet. Och nu känner jag sånt behov av att skriva. Och det jag tänkt mycket på sista tiden är hur olika det är här jämfört med Sverige när det gäller inställningen till människans egna förmåga. Vad menar jag med det? Jo framförallt så tänker jag på att du här har en större frihet att få ta egna beslut om vad som passar dig och din familj bäst. Och ditt val accepteras mer. Det finns inte lika tydliga normer om vad som anses rätt eller fel när det gäller många livsval.

För att ta ett enkelt exempel så tar jag det här med homeschooling, alltså hemundervisning. Här får du om du själv vill undervisa dina barn i hemmet. I stället för att gå till ordinarie skolan och sitta i ett klassrum med andra elever väljer många att själva ta hand om sina barns skolgång. Det här kan ju låta märkligt för oss svenskar som inte har detta som ett alternativ och kanske inte ens visste att det faktiskt är ganska vanligt att göra så här borta. Men just det här gör det så tydligt att du har en större frihet att själv välja hur du vill göra, vad du tror (och vet) är det bästa för ditt barn.

Jag hade en period för några år sedan då jag hade önskat att jag hade kunnat få ha min yngsta son hemma och fått undervisa honom själv. Han hade väldigt svårt att fungera som det är tänkt och må bra i skolmiljön. Jag spenderade åtskilliga timmar i klassrummet med honom varje vecka för att han skulle få en chans att tillgodogöra sig någon form av undervisning och inte totalt mista sin självkänsla på vägen. Det var en kamp varje dag och tillslut tog jag faktiskt saken i egna händer och hade honom hemma en dag i veckan för att vi båda skulle få ett andrum. Ett beslut som sågs mellan fingrarna, men inte alls var godkänt förstås.

Varför fick inte jag ta beslutet att göra det som jag trodde (och visste) var bäst för min son för stunden? Varför är det tvunget att alla måste vara och göra likadant? Varför vet andra bättre än du själv? Det jag är så trött på är detta överförmynderi som förminskar den egna människans förmåga att själv fatta beslut. Att alla är inte lika, att alla fungerar inte på ett likadant sätt och ett och samma recept blir inte det bästa resultatet för alla.

Nu tror jag visst att det finns väldigt mycket fördelar framförallt socialt med att gå i ”vanlig” skola. Att ha kamrater och utbildade lärare runtomkring sig är förstås positivt och kanske det dom flesta också önskar och vill. Men i bland är det ju så att det finns orsaker som gör att det skulle vara bättre att få välja en annan väg. Och är det inte så att du borde få ta dina egna beslut? Att vi människor skulle må bättre om vi fick anpassa våra liv lite mer fritt till vad vi själva tror (och vet) är det rätta.

Pay it forward

Vad glad jag blir av några fina ord och komplimanger. Jag har en vän som häromdagen skrev till mig och sa att jag inspirerar henne. Jag blir jätteglad av att höra det. Några rader kan betyda så mycket. Tänk om alla kunde bjuda på att vara snälla lite oftare. Tala om för varandra när vi gillar något eller just inspirerar oss. Vi människor mår bra av godhet. Ja både att själva vara snälla och att få snällhet tillbaka.

Havregrynsgröt med äpple, kanel, nötter och frön när jag skriver på bloggen.

Jag skrev ju igår att jag skulle ta en sväng till Goodwill och ”leta” klänningar. Eftersom det inte blev av så har jag inget att rapportera från det. Men jag vill skriva om just det här med att handla secondhand. Jag har ju handlat väldigt mycket på Tradera förut. Det går att hitta så mycket fint till bra priser. Och det viktigaste av allt så återanvänds saker. Mindre slit och släng när fina saker och kläder får nya hem.

Vi var ju runt på några Secondhandbutiker i höstas då vi skulle köpa saker till hemmet. Vi upplevde då att mycket var för slitet. Möbler och husgeråd som vi var ute efter då vill jag helt enkelt inte ha. Men sen har jag tittat in några gånger på den Goodwill som ligger nära här där jag bor. Och vad gäller just kläder verkar det finnas en hel del fint som jag tror är värt att ta en titt på. Jag tror nog att det går att hitta några pärlor där😊

Önskar er alla en underbar dag. Bjud på ett leende när du passerar någon på gatan. Och skriv en rad och bjud på några fina ord till någon som du tänker på. Skicka kärlek vidare❤❤

Hemma igen

Lämnar Stockholm en klar och tidig torsdagsmorgon.

Jag kom hem i går kväll efter dryga 20 timmars resande. Blev två byten innan jag äntligen landade i Phoenix. Känns så bra att vara tillbaka. Jag har haft två fina veckor i Sverige, men nu är jag glad att vara tillbaka. Hann sitta och fundera en del på flyget och skrev ner mina tankar. Skrev så här;

”Sitter just nu på flyget och har tre timmar kvar till Los Angeles. Jag längtar tills jag är framme. Ser fram emot att komma hem. För nu känns det verkligen som jag är på väg hem. Det ska bli både kul och skönt på många sätt.

Så vad känner jag annars? Vad kommer jag nu sakna efter att varit tillbaka i Sverige ett par veckor? Och känns det som flytten hit bort är rätt?

Med undantaget från det så självklara som vissa personer som jag älskar så känner jag inte att jag kommer sakna någonting. Det finns inget jag kan komma på som jag skulle vilja ta med mig. Så är det faktiskt.

Det har blivit uppenbart för mig att jag vill andra saker än det som är norm i Sverige. Jag känner att mitt tänk, mina åsikter, mina önskningar skiljer sig från den stora massan. Jag söker något annat och så har det väl alltid varit. Jag ser ut att passa in, men gör det inte.

Jag har ju alltid längtat vidare och sällan känt att jag är nöjd där jag är. Inte att jag varit olycklig, inte alls. Jag ser mig som en mycket lycklig person. Motsägelsefullt, eller hur? Men jag är en evig sökare tror jag. Alltid på jakt efter ett ständigt välbefinnande.

När jag nu kommer hem om några timmar är jag ganska säker på att jag kommer känna mig nöjd. Jag ska njuta av att allt känns så rätt. Att jag nu inte känner att jag vill vara på någon annan plats än just den jag är på😍”


Och nu är jag hemma igen! Och JA det känns så bra. Superhärligt att öppna dörren till lägenheten och träffa min älskade lilla hund. Hon blev så glad. Jag vet att hon saknat mig massor, och jag henne förstås. Maken och yngsta sonen som hämtade mig på flygplatsen hade jag redan fått ha kramkalas med tidigare. Och som sagt det kändes så mysigt att vara hemma igen.

Nu är jag tillbaka på denna underbara plats igen.

I dag har jag både tagit långpromenad, varit och handlat mat och legat ute i solen en stund. Alltså haft en väldigt ”vanlig” dag. Nu sitter jag här och tar mig ett glas Sangria och njuter av ljuset som kommer in genom fönstret. Det är en sån kontrast från Sverige och kanske det som jag upplever som det absolut bästa. Att slippa mörkret. Sen är det ju förstås inte så dumt att ha satt på sig sandalerna igen och gå barbent😊

Vara ledig

Ännu ett inlägg får det bli som är skrivet mitt i natten😊 Det blev inget i går men nu sitter jag här igen och är inte riktigt redo för att sova och då passar det så bra att skriva några rader. Så vad har jag gjort? Jo jag har förstås maniskt fortsatt med att virka. Så typiskt mig… Så då är det väl också dags att visa några bilder som jag lovat.

Jag är supernöjd med väskan. Fodrad och fin!

Och även hattarna blev bra (för JA nu har jag gjort två). Vad tycks?


Man skulle tro att jag absolut inte har gjort något annat än att sitta och virka. Men faktum är att hela dagen i går var jag ute och for med min mamma. Vi var och köpte mer garn och foder till min väska. Och så var vi förbi min kusins nyöppnade presentbutik. Och så var vi och fikade.

Och i går på kvällen var jag borta på middag. Jag hade blivit hembjuden till mellansonens bästa kompis och hans mamma som också har blivit en god vän till mig. Och självklart var min son också med. Vi hade supertrevligt. Tänk där satt vi och hade hur trevligt som helst över en middag. Det är coolt att dom blivit vuxna och att vi kan sitta där och umgås. Är dock lite besviken på mig själv att jag glömmer att ta kort. Blev bjuden på en mycket god pastarätt som också hade gjort sig bra på bild.

I dag däremot har jag mest varit här hemma hos mamma. En promenad när det var som ljusast ute blev det, men annars har jag fortsatt virka och läst olika beskrivningar för att få idéer på fler virkprojekt. Och så har vi tittat på tv och film.

Det är lite märkligt att bara hänga här. Jag menar inte att det är konstigt att hänga med min mamma, det är bara kul och mysigt. Utan det jag menar är nog att jag liksom bara är. Det är inte riktigt som jag är på semester för jag har inget att ha semester från. Det är bara en konstig känsla att vara ledig på obestämd tid. Men jag gillar känslan.

Mästerverk, Mys & Väska

Nu har jag varit i Sverige i en hel vecka. Tiden känns som den rusar, men ändå inte. Jag har det så bra och tycker det är en lyx att ha tid att umgås med dom jag vill. Ser fram emot en hel vecka till här innan jag åker väster ut igen. Som sagt jag ser till att njuta av varje minut oavsett vad jag gör eller vem jag träffar. Min första vecka på detta år ska bara vara härlig 😊

När man helt plötsligt har fått massor av fri tid jämfört med att uppleva att det aldrig finns något tid alls så är det som det händer något i huvudet. Det får liksom plats massor. Det är som att det börjar röra sig i huvudet och jag vill så mycket mer. Jag blir en kreativ människa. I dag kändes det som ett måste att virka en väska. Garn inhandlades och väskan är redan halvfärdig.

För alla som känner mig så är inte det här något konstigt alls. Det är så typiskt mig. Att få en idé, snabbt sätta igång och sen köra järnet. Men sen hör det ju också till att jag sällan avslutar. Jag har dock valt att virka med dubbelt garn och med en jäkligt tjock virknål så det finns stora chanser att jag hinner bli klar med väskan innan jag tröttnar.

Som sagt vi får se om jag avslutar. Men det som känns så härligt är i alla fall att jag känner mig kreativ igen. Jag vill skapa. Jag vill starta nya projekt. Jag vill påbörja. Väskan ser ut att bli riktigt fin, så jag ska nog se till att ro detta projekt i land. Bild kommer när den är helt klar😜

Annars i dag har jag fikat med bästa mellansonen och hans flickvän, sen även ätit middag med dom hemma hos min mamma och hennes man. Och sen har mamma och jag suttit i varsin fåtölj, druckit ett glas vin, ätit ost & kex och tittat på film (och så har jag virkat på min väska samtidigt). Så mysigt att vara med mamma.

I går satt vi också i varsin fåtölj. Då såg vi på Jonas Gardells ”De dagar som blommorna blommar”. Ett mästerverk i mina ögon! Första delen visades på SVT, men vi var tvungna att fortsätta med de två andra delarna också på SVT play. Kan det vara igenkänningsfaktorer från sin egen barndom som gör att den berör så? Jag skulle säga att jag också har material till ett flertal scener om jag skulle vara regissör.

Tankar mitt i natten

Nu har jag varit hemma i Sverige i två dagar. Allt känns som vanligt men ändå inte. Men i alla fall så är det kul att vara här. Och som tur är har det varit blått på himlen sedan jag kom. Utan en blå himmel hade det varit ännu färglösare utomhus. Det blir en så tung känsla ute med all denna gråhet. Vintern här är så jäkla mörk. Och en sån otrolig kontrast mot den plats där jag befunnit mig de senaste månaderna.

Jag tror färg är viktigt. Det jag redan tänkt på är att många ser så ledsna ut. Går där utan leenden och som i sina egna världar. Ja det är faktiskt väldigt få som ler. Och det här med att man inte flyttar på sig när man möter en annan person, samspelar, gör plats och är artig helt enkelt. Det är inte som man vill samarbeta och vara snäll mot sin omgivning. Det måste vara så att färger gör dig glad. Och vänlig.

Jag har på kort tid blivit van att människor ler och hälsar på mig. Vinkar när dom kör förbi mig på gatan. Och ibland till och med stannar och vevar ner bilrutan för att ge en hundgodis till min hund. Hur kan det vara så annorlunda? Här skulle vi verkligen behöva bli mer vänliga mot varandra. Och då skulle vi säkert le mer och kanske må bättre.

Ändå är det ju så mycket jag tycker om här förstås. Allt är så bekant och det är skönt. Även om jag har varit borta en tid och förändrat mitt sätt att leva så fortsätter ju det mesta som vanligt här. Jag kan inte förvänta mig att folk ska hälsa på mig när dom passerar. Och här är det kallt och färglöst, det går inte att ändra på. Och sen är det ju så att alla människor här är absolut inte otrevliga, självklart inte.

Nej det är nog så att jag behöver se här som HÄR och där som DÄR. Och nu är det bara så att jag är mer förtjust i DÄR.

Julafton

Klockan är halv tre på eftermiddagen och jag sitter ute på balkongen och låter solens strålar värma mig. Vilken annorlunda julafton, helt utan julstämning men ändå så bra. Allt har med förväntningar att göra. Om du förväntar dig en sak och sen blir det något helt annat då känns det ofta inte alls bra. Men om du inte förväntar dig något, utan i stället bara tar dagen som den är. Då känns det faktiskt bra. En julafton kan vara bra även om det inte känns som julafton.

Jag har ju försökt jaga julstämning till och från under de sista veckorna. Det har liksom känts som jag vill försöka skapa jul. Även om jag inte är någon större fan av julen och nästan aldrig varit så har jag fått för mig att det ska kännas som jul. Men jag inser nu att det inte alls är viktigt. Det får kännas som en ”vanlig” dag och det gör inget. Jag saknar inte att ha julstämning!

Svammel, svammel, svammel…. Men det jag försöker säga är att jag mår bra av att sitta här i solskenet och skriva lite på bloggen. Jag har precis insett att jag inte har behov av att fira julafton på mitt tidigare förväntade sätt. Och denna dag är perfekt precis som det är❤