Om att fatta egna beslut

Kom precis hem från en cykelrunda på dryga 13 km. Helt slut, men åh vad skönt det är att ta ut sig ordentligt. När jag cyklar bubblar det i huvudet. Och nu känner jag sånt behov av att skriva. Och det jag tänkt mycket på sista tiden är hur olika det är här jämfört med Sverige när det gäller inställningen till människans egna förmåga. Vad menar jag med det? Jo framförallt så tänker jag på att du här har en större frihet att få ta egna beslut om vad som passar dig och din familj bäst. Och ditt val accepteras mer. Det finns inte lika tydliga normer om vad som anses rätt eller fel när det gäller många livsval.

För att ta ett enkelt exempel så tar jag det här med homeschooling, alltså hemundervisning. Här får du om du själv vill undervisa dina barn i hemmet. I stället för att gå till ordinarie skolan och sitta i ett klassrum med andra elever väljer många att själva ta hand om sina barns skolgång. Det här kan ju låta märkligt för oss svenskar som inte har detta som ett alternativ och kanske inte ens visste att det faktiskt är ganska vanligt att göra så här borta. Men just det här gör det så tydligt att du har en större frihet att själv välja hur du vill göra, vad du tror (och vet) är det bästa för ditt barn.

Jag hade en period för några år sedan då jag hade önskat att jag hade kunnat få ha min yngsta son hemma och fått undervisa honom själv. Han hade väldigt svårt att fungera som det är tänkt och må bra i skolmiljön. Jag spenderade åtskilliga timmar i klassrummet med honom varje vecka för att han skulle få en chans att tillgodogöra sig någon form av undervisning och inte totalt mista sin självkänsla på vägen. Det var en kamp varje dag och tillslut tog jag faktiskt saken i egna händer och hade honom hemma en dag i veckan för att vi båda skulle få ett andrum. Ett beslut som sågs mellan fingrarna, men inte alls var godkänt förstås.

Varför fick inte jag ta beslutet att göra det som jag trodde (och visste) var bäst för min son för stunden? Varför är det tvunget att alla måste vara och göra likadant? Varför vet andra bättre än du själv? Det jag är så trött på är detta överförmynderi som förminskar den egna människans förmåga att själv fatta beslut. Att alla är inte lika, att alla fungerar inte på ett likadant sätt och ett och samma recept blir inte det bästa resultatet för alla.

Nu tror jag visst att det finns väldigt mycket fördelar framförallt socialt med att gå i ”vanlig” skola. Att ha kamrater och utbildade lärare runtomkring sig är förstås positivt och kanske det dom flesta också önskar och vill. Men i bland är det ju så att det finns orsaker som gör att det skulle vara bättre att få välja en annan väg. Och är det inte så att du borde få ta dina egna beslut? Att vi människor skulle må bättre om vi fick anpassa våra liv lite mer fritt till vad vi själva tror (och vet) är det rätta.

När började det?

Hur kom det sig att jag blev minimalist? Varför har jag under så lång tid strävat efter ett ”tomt” hem? I går på löpbandet kom jag att tänka på att första gången jag kom i kontakt med ett minimalistiskt hem var när jag var au-pair. Det kanske inte var ett minimalistiskt hem i alla avseenden, men jag minns hur vardagsrummet bara bestod av en soffa, ett soffbord och ett par korgar med barnens leksaker. Tror att det var någon lampa också, men annars var det tomt. Jag tyckte då att det var så konstigt. Och dom hade inte ens en tv fast jag bodde i en amerikansk familj och befann mig i USA.

Förutom vardagsrummet var huset för övrigt väldigt sparsamt möblerat och det fanns få inredningsdetaljer. Det fanns ganska mycket leksaker och kläder, men annars var det inte typiskt inrett med böcker, prydnadssaker, krukväxter och andra ting som du hittar i de flesta hem. Inte för att min ”au-pair mamma” nog tänkte att hon var minimalist, men hon hade det enkelt inrett för att ge all tid till sina barn. Det här var i slutet av 80-talet och alltså väldigt länge sedan. Då tyckte jag det var lite udda att inte vilja ha det ”finare”. Hon var en väldigt framgångsrik kvinna och ekonomi fanns absolut till mer inredning. Men hon valde att lägga tid och pengar på annat.

Kan det varit då mitt frö till minimalism planterades? Att det finns andra sätt att ha det i sitt hem än det mer traditionella. Och nu pratar vi ju västvärlden främst, där vi generellt omger oss av ett överflöd av prylar. Även om jag tyckte det var lite konstigt då, så vet jag också hur skönt jag tyckte det var. Huset var ju väldigt lättstädat och då jag tog hand om städningen när jag bodde där så var det ju något som gynnade mig. Det kan absolut varit redan då jag började förstå fördelarna med minimalism.

Men sen rusar ju livet på. Du gör som alla andra. Börjar bygga upp ett hem på ett sådant sätt som du har lärt dig att det ska vara. Och du ska göra fint. Så det blir att du köper och fyller ditt hem med en massa saker. Du känner ett behov av att omge dig med saker, det är ju det du är van vid. Och då det går mode i saker och nya trender kommer så känner du att du ständigt behöver uppdatera ditt hem. Din tid går till att fylla på med nytt hela tiden. En ständig pågående process som tar mycket av din tid. Och det leder till att du inte hinner med annat, sådant som du skulle vilja göra.

Jag har väl aldrig varit en stor jagare av det materialistiska, men visst har jag tidigare lagt en del tid på att inreda mitt hem. Och även om jag tyckt att det blivit fint, så har jag faktiskt aldrig blivit riktigt nöjd. Och det är väldigt få grejer genom åren som jag verkligen älskat. Det mesta har bara varit fint för en kort stund och sen har det förlorat sin charm. Så även om jag fyllt på med saker och skapat ”vanliga” rum, så har jag nog alltid tyckt att det ”tomma” rummet är vackrare.

I dag är mitt hem ”tomt” och jag känner mig nöjd. Jag har inget behov av att fylla på med något, utan vill ha det enkelt. Även om jag knappt har några vackra ting så tycker jag mitt hem är fint. Det enkla får mig att må bra. Jag har alltid ordning och städat, vilket är viktigt för mig.

Så min minimalistiska resa började troligen redan för trettio år sedan, men det är ju sällan en väg är spikrak.

Veckan gick fort…

Om ett par timmar ger jag mig ut på nytt äventyr. Hade ju planerat att haka på en vandringsgrupp i dag, men har bestämt mig att faktiskt gå på egen hand i stället. Eller rättare sagt jag och maken tar en tur. Det beror främst på att jag är lite rädd att mina nya vandringskängor inte har tillräckligt med kilometer på mina fötter. Gruppen skulle ut på en ca 18 km lång vandring och jag tror inte fötterna är redo för det ännu i sina nya skor.


Ska tejpa fötterna och ha lite smärtlindringsplåster med mig

Vi ger oss i stället ut på en hälften så lång runda. Det känns mer lagom idag. Så nu ska ryggsäcken packas med vatten, smörgåsar, frukt, nötter och lite choklad. Och så kameran förstås. Ska ta massor av bilder och lägger upp dom här på bloggen senare.

Sen är det ju också fredag och dags för veckans återblick. Jag tycker det känns som den här veckan har gått fortare än vanligt. Och på något sätt tycker jag inte att jag gjort så mycket. En sån där lite jobbig känsla att jag inte utnyttjat tiden tillräckligt. Försöker intala mig att det inte är nödvändigt att ”vara i farten” hela tiden, att det är OK att ta det lite lugnt. Men det är svårt för effektiva mig. Jag har svårt att acceptera att jag slappar!

I måndags var sonen ledig från skolan då det var Martin Luther King JR day. Jag försökte få honom att vilja göra något kul tillsammans med mig, men lyckades inte. Kom med massor av roliga förslag, men konstigt nog nappade inte min femtonåring på några av dom. Det blev att vi hängde här hemma och spelade lite tv-spel. Kul det med förstås.


Mina promenader går i denna fina miljö😍

Och resten av veckan har jag gjort både kortare och längre promenader, både med och utan hund. Hängt en del på sociala medier. Köpt mina efterlängtade vandringskängor och en ryggsäck. Strosat runt i Arizona Mills, ett större köpcenter. Tagit ett par bad i bubbelpoolen. Ja det är lite kort och gott hur mina senaste dagar sett ut. Och vad är jag mest glad och tacksam för denna vecka?

Jag är mest tacksam för att min make är så bra på att laga mat. Jag har ju sagt att jag ska lägga ner mer tid i köket, att jag nu när jag har mer tid ska börja laga mat. Förra veckan lagade jag ju faktiskt två middagar, men den här veckan har det inte blivit någon middag alls. Så jag är tacksam för att jag får god och vällagad mat serverad varje kväll trots att jag själv inte rör i grytorna. Vi får se om jag lyckas hoppa in och ”gästspela” i köket nästa vecka😄

Jag är mest glad för att det går så bra för min yngsta son i skolan. Han har alltid fått kämpa med sin skolgång, men nu funkar allt så mycket bättre än vad det gjorde i Sverige. Skolsystemet här, med färre ämnen och samma schema varje dag, gör det lättare för honom att lyckas. Dessutom är det ordning och respekt bland lärare och elever. Här finns det tydliga regler och konsekvenser. Än så länge är jag väldigt imponerad av den High School som min son går i.

Nu ska jag göra mig redo för vandring. Hoppas ni alla får en underbar fredag och att helgen har mycket roligt att erbjuda!